Oj oj vilken film jag såg idag... Jag vet inte riktigt vad jag tyckte om den och kan knappt beskriva vad den egentligen handlar om. Men vissa scener i Synecdoche New York rörde till iskalla rysningar av igenkännande och förståelse. Den här scenen, till exempel, fick mig nästan att gråta:

Jag fick lite samma känsla som första gången jag såg Eternal sunshine of the spotless mind, att filmen är smartare än mig. Jag älskar den känslan, älskar att få något att bita i. Kommer definitivt se om Synecdoche New York inom en snar framtid!

Jag älskar True Blood, och jag tycker att den senaste säsongen var fantastisk. Men det är något som stör mig något så fruktansvärt: fansen! Det verkar som att hälften av alla som följer serien är majkåta småflickor som är besatta av Alexander Skarsgård. GE ER! Här har vi en serie med ett riktigt fint djup, varför göra en Twilightgrej av det hela? True Blood är för mig som en vampyrserie ska vara; rå, mörk och blottande med en sensuellt morbid romantik. Det är så välgjort att jag ryser. Och ja, Eric är en bra karaktär, men definitivt inte den enda! Vad är till exempel grejen med Sookiehatet som uppstått? Folk anklagar henne för att vara slampig men kom igen...hon är typ 27 och har legat med typ 3 män? Om det är definitionen av slampighet så vet jag ingenting längre. SKÄRP ER!

Igår var jag och mina föräldrar på konsert i botaniska trädgården. Fantastiska Ulf Lundell stod för musiken, och det var en skön stämning i kvällssolen.