Oj oj vilken film jag såg idag... Jag vet inte riktigt vad jag tyckte om den och kan knappt beskriva vad den egentligen handlar om. Men vissa scener i Synecdoche New York rörde till iskalla rysningar av igenkännande och förståelse. Den här scenen, till exempel, fick mig nästan att gråta:

Jag fick lite samma känsla som första gången jag såg Eternal sunshine of the spotless mind, att filmen är smartare än mig. Jag älskar den känslan, älskar att få något att bita i. Kommer definitivt se om Synecdoche New York inom en snar framtid!